lilyana

Solen sken och det lilla lagret med snö glittrade.
− Vi går ut i solen!, föreslog jag.
Svaret? Tvärnej.

Jag gav mig inte, hotade tillslut att jag skulle gå ut själv (vilket visserligen skulle begränsa mig till trädgården, men ändå genomförbart) och klädde på mig. Jag hann ut genom dörren när ett illvrål ekade, säkert genom hela Rosendal. Jomenvisst skulle han med ut.

Efter de hundra år som det tog att få på honom kläderna (min femåring kan inte klä på sig själv, han är helt jävla handikappad) så kom vi ut i friska luften. Vi skulle absolut inte gå på någon promenad i alla fall!

Jag gick ner med julgrejerna till källaren (spindlarna har förresten frusit ihjäl, jag petade till och med på en) och började sedan − just det, promenera! Lilla skiten följde med, utan ett ord.