lilyana

När Damian föddes kom snart frågorna om när nästa barn kommer. På något konstigt sätt verkar folk tycka att det är helt ok att lägga sig i ens familjeplanering, samt att kommentera och kritisera ens val. Förutom det självklart oförskämda så är det minst sagt okänsligt, med tanke på att många har svårt att få barn.

Jag har aldig varit en barnmänniska. Aldrig suttit barnvakt eller gullat med bebisar. Men jag var ändå ganska bestämd att jag skulle ha ett barn, för att föra mitt ego vidare liksom. Jag var även på det klara med att jag skulle ha fått mitt barn innan jag fyllde 25, oavsett om jag var i ett förhållande eller inte.

Nu råkade det ju vara så att jag var tillsammans med Chris så det löste sig ganska bra ändå. Vi bestämde oss för att det var dags. Jag är så glad att det är just Chris som är pappa till vårt barn. Han är en sjukt lugn och snäll människa och oavsett vad som händer med oss kommer han alltid vara en superbra pappa. Det finns inget värre än separerande par som bara tänker på sig själva och smutskastar fram och tillbaka utan att tänka på barnen.

I alla fall. Vi är båda, för tillfället, säkra på att Damian kommer att bli ett ensambarn. Vi vill helt enkelt inte ha fler barn. Dock verkar inte detta vara helt ok. Allt detta tjat om att barn inte ska skämmas bort och att de ska anpassa sig osv osv men ett syskon ska de "få". Ett barn ska alltså sättas till världen, enkom för att fylla något hos ett annat barn...hm.

Alltså, ok om man så vill ha tio barn, kan man ta hand om dem så skiter jag fullständigt i det (och ska göra det då jag inte har ngt med det att göra), men jag tycker att det borde vara accepterat att ha ett barn också.

Det är inte bara glid att ha eller vara ett ensambarn. Enligt en brittisk studie verkar ett ensambarn smartare eftersom det har ett välutvecklat språk och ofta har mer kunskap än jämnåriga barn. Barnet får ju oftast vara i vuxensällskap och snappar upp mycket som det inte har förslåelse för, även om det låter så. Dock hamnar den känslomässiga utvecklingen efter eftesom barnet inte får ta del av syskongnabbet. Just det här att lära sig att se relationer i gråskala och inte bara i svart och vtt är något som jag först på senare år börjat lära mig.

Jag har många gånger under min uppväxt klippt kontakter för att jag inte accepterat minsta fel och inte kunnat se att man kan jobba sig igenom det, passar det inte så dra var det. Nu är det ju så att Damian är mycket på dagis och får sin barnstimulans. Han har även flera kompisar som han umgås med privat och får lära sig att dela med sig på sitt territorium.

Jag tycker att man som endabarn får många fördelar, en styrka med att klara sig själv, men jag tror också att föräldrar som bestämmer sig att ha ett barn verkligen måste låta barnet vara barn.