lilyana

Det fanns en tid då det här med musik var väldigt viktigt för mig. Eller ja, musiksmak menar jag, musiken är fortfarande mycket viktig.

Jag upptäckte det helt plötsligt. Att jag inte visste vad de flesta av mina vänner lyssnade på. Det som förr var bland de första frågorna i en ny bekanskap hade nu helt förbisetts.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det var aldrig så att jag dömde ut  någon för deras musiksmak. Eller ja. Dansband. Där tar det stopp. Inte ens på skoj. Nej.

Annars är jag väldigt öppensinnad. Jag får utstå pikar från Chris för att jag lyssnar på ompa ompa-musik. Han fattar inte. Ompa ompa är i varje jugges blod, säga vad man vill. Vad ompa ompa är? 

Här är en tillfällig favorit, eller två då, men typ samma. Bästa städmusiken också!

http://www.youtube.com/watch?v=iwvdzVEAZAU
och
http://www.youtube.com/watch?v=3jVc8coAUhc

I alla fall. Jag är en periodare när det gäller musik. Jag lyssnar på vissa låtar eller band intensivt under en period för att sedan byta. Ibland tar jag till mig något nytt. Men för det mesta går det runt. Jag återgår till gamla favoriter.

Just nu dånar Disturbed, Tool och The Doors i mina hörlurar. Om och om igen. 


Jag mår dåligt om jag inte får lyssna på musik. På riktigt. Och det måste vara högt, annars fuunkar det inte. Och eftersom vi har en jävla diktator hemma som äger tvn och stereon dagtid och när han lagt sig blir de för sent så.

Jag har införskaffat mig ett par jävla bra hörlurar men lite risky är det. För då hör jag ju inte vad den lilla diktatorn håller på med. Så det blir sparsamt med musiken. Jobbigt värre.




Hur gör ni? Hur gör djur?

Jag kan ångra att jag inte är religiös ibland. Det hade varit så enkelt att slänga ur sig ett "man kommer till himlen". Men nu är det inte så. Ihop med att jag inte vill hitta på skit och ljuga, inte för någon och speciellt inte för min son, så.

Jag fick lov att vara jävligt otydlig. Vi har tidigare pratat om vad som händer med kroppen efter döden. Att den ruttnar, äts upp av maskar, det naturliga kretsloppet eller kremering. Men vad händer mer då?


Häromdagen vände sig Damian helt plötsligt till mig, med tårar i ögonen, och sa " jag vill inte dö, inte när jag är gammal heller, jag vill inte vara död". Han var helt förstörd.

Det hjälper inte att säga att det är så långt dit så det behöver han inte tänka på. Så är det ju inte heller, vi riskerar alla att dö, hela tiden, varje dag. Jag kunde inte heller lova guld och gröna skogar efter döden. Det där med 70 oskulder tror jag är tämligen orelevant ännu.

Jag rabblade i alla fall de olika alternativen, utelämnandes himlen. Reinkarnation, svävande andar och Nangiala är alla mer acceptabla scenarion i mitt huvud. 

Även om jag själv är mer biologiskt lagt i det här området, satt jag där och broderade ut. Jag kunde inte se in i hans ögon och säga att jag tror att man dör och så är det slut. Vår hjärna slutar fungera, våra tankar försvinner och så är det bara slut.

Det var en förälder som hittade på efter döden-rabblet, det är jag säker på. 

Han funderade lite och lugnade sig för stunden. Mer frågor kommer, det vet jag. Jag kommer att tvingas dissikera det svar jag slängde ur mig, ner till de minsta beståndsdelarna. Min lilla herre, han grubblar och grubblar, så mycket att det kokar över i huvudet ibland.

Hur resonerar ni?

Ok, jag har varit sjuk. Feber, bihåleinflammation, nackont, hosta och snor. Knaprar antibiotika och är på bättringsvägen. 

Nu är dock Damian hostig igen. Och har haft lite feber. Suck.

Det har verkligen gått runt här. Vi har varit sjuka runt i ring och det får bara inte börja om igen. Vårt hem klarar inte det. 

Här tänkte jag en bildserie på stöket. Men jag har ryckt upp mig och städat. Damian har lovat att städa sitt rum och hjälpa mig bädda rent idag. Håll inte andan.

Jag roar er med lite kuriosa från min sjukvecka.

I torsdags åkte jag till akuten med min höga feber. Chris kompis skulle vara barnvakt. Under tiden vi väntade på honom såg jag att mina tinade bär hade runnit ur påsen. Vad gör jag, med feber, huvet fullt av snor och nackspärr från helvetet? Jo, jag skurar diskbänken. Jag orkade knappt klä på mig men torka diskbänken var visst jävligt viktigt. Dubbelsuck. Varför, varför?? Det är inte så att det var det värsta i hela lägenheten heller.

Optimisten i mig har vaknat. Att se det positiva i allt. Penicillin som hämmar hungern och penicillinorsakad diarré = easy peasy bantningskur. Som sagt, sätt guldkant på tillvaron.

Leka junkie gangsta. Efter nästan två veckors snörvlande och nässpraystryckande känns en mentholnässprayssprut som en riktig pundarkick. De sköra slemhinnorna i näsan svider och det känns som att näsan vill vända sig in och ut för att komma bort från sprayen. För att inte tala om smällen i frontalloben och den akunta blindheten. Rockn'rolla.

Bajstvberoende. Från att inte ha tittat så mycket på tv följer jag nu Top model, Top model Sverige, Project runway, Sveriges fulaste hem, Fuskbyggarna, Jamie Olivers twist, Grand designs, Parenthood, Big bang theory med mera.

Enligt någon tradition kan kvinnor fria till sina män idag. Jag är inte en traditionsmänniska, förutom om det gäller mina egna traditioner. Då kan jag vara nitisk och de i min omgivning får foga sig. Men så är det.

Om du håller till traditioner för att du tycker att det är fint, gulligt eller vadsomhelst, ok. Men om du drar dig för att fråga den du älskar om den vill gifta sig med dig bara för att det är fel dag på året, eller för att "det är mannen som ska fria", så har du större problem än traditionsslaveri.

Jag vill påstå att du inte är passionerad nog. Älskar du någon så oerhört mycket att du vill vara med den i resten av ditt liv, så säger du väl det, oavsett datum. Och när ska kvinnor fria till sina kvinnor och män till sina män?

Det var 2005. Christoffer och jag hade haft ett väldigt turbulent år, en riktig kris. Mycket skrik och gap, velande, och sorg. På sommaren åkte jag ner till Bosnien och Serbien för att hälsa på släkt.

Jag måste bara berätta först att jag alltid sagt att jag aldrig skulle gifta mig. Det var tramsigt pappersarbete i mina ögon. Vi kunde ha en stor fest för att fira oss som par, men inte mer. Jag var även väldigt skeptisk till att skaffa barn. Jag tycker inte om barn.

I alla fall. När jag varit där nere i tre veckor kom Chris ner. Det var lite, vad ska jag säga, känsligt. Allt var så skört. Men vi skulle ha en liten semester tillsammans ändå. Så han kom.





Och det känns fortfarande så rätt.

Kommentaren var typ att personen hade hoppats att den nyfödda prinsessan hade varit en prins så att personens egen dotter skulle ha en chans.