lilyana

Jag kan ångra att jag inte är religiös ibland. Det hade varit så enkelt att slänga ur sig ett "man kommer till himlen". Men nu är det inte så. Ihop med att jag inte vill hitta på skit och ljuga, inte för någon och speciellt inte för min son, så.

Jag fick lov att vara jävligt otydlig. Vi har tidigare pratat om vad som händer med kroppen efter döden. Att den ruttnar, äts upp av maskar, det naturliga kretsloppet eller kremering. Men vad händer mer då?


Häromdagen vände sig Damian helt plötsligt till mig, med tårar i ögonen, och sa " jag vill inte dö, inte när jag är gammal heller, jag vill inte vara död". Han var helt förstörd.

Det hjälper inte att säga att det är så långt dit så det behöver han inte tänka på. Så är det ju inte heller, vi riskerar alla att dö, hela tiden, varje dag. Jag kunde inte heller lova guld och gröna skogar efter döden. Det där med 70 oskulder tror jag är tämligen orelevant ännu.

Jag rabblade i alla fall de olika alternativen, utelämnandes himlen. Reinkarnation, svävande andar och Nangiala är alla mer acceptabla scenarion i mitt huvud. 

Även om jag själv är mer biologiskt lagt i det här området, satt jag där och broderade ut. Jag kunde inte se in i hans ögon och säga att jag tror att man dör och så är det slut. Vår hjärna slutar fungera, våra tankar försvinner och så är det bara slut.

Det var en förälder som hittade på efter döden-rabblet, det är jag säker på. 

Han funderade lite och lugnade sig för stunden. Mer frågor kommer, det vet jag. Jag kommer att tvingas dissikera det svar jag slängde ur mig, ner till de minsta beståndsdelarna. Min lilla herre, han grubblar och grubblar, så mycket att det kokar över i huvudet ibland.

Hur resonerar ni?