29 feb.
Enligt någon tradition kan kvinnor fria till sina män idag. Jag är inte en traditionsmänniska, förutom om det gäller mina egna traditioner. Då kan jag vara nitisk och de i min omgivning får foga sig. Men så är det.
Om du håller till traditioner för att du tycker att det är fint, gulligt eller vadsomhelst, ok. Men om du drar dig för att fråga den du älskar om den vill gifta sig med dig bara för att det är fel dag på året, eller för att "det är mannen som ska fria", så har du större problem än traditionsslaveri.
Jag vill påstå att du inte är passionerad nog. Älskar du någon så oerhört mycket att du vill vara med den i resten av ditt liv, så säger du väl det, oavsett datum. Och när ska kvinnor fria till sina kvinnor och män till sina män?
Det var 2005. Christoffer och jag hade haft ett väldigt turbulent år, en riktig kris. Mycket skrik och gap, velande, och sorg. På sommaren åkte jag ner till Bosnien och Serbien för att hälsa på släkt.
Jag måste bara berätta först att jag alltid sagt att jag aldrig skulle gifta mig. Det var tramsigt pappersarbete i mina ögon. Vi kunde ha en stor fest för att fira oss som par, men inte mer. Jag var även väldigt skeptisk till att skaffa barn. Jag tycker inte om barn.
I alla fall. När jag varit där nere i tre veckor kom Chris ner. Det var lite, vad ska jag säga, känsligt. Allt var så skört. Men vi skulle ha en liten semester tillsammans ändå. Så han kom.
Och det känns fortfarande så rätt.
Om du håller till traditioner för att du tycker att det är fint, gulligt eller vadsomhelst, ok. Men om du drar dig för att fråga den du älskar om den vill gifta sig med dig bara för att det är fel dag på året, eller för att "det är mannen som ska fria", så har du större problem än traditionsslaveri.
Jag vill påstå att du inte är passionerad nog. Älskar du någon så oerhört mycket att du vill vara med den i resten av ditt liv, så säger du väl det, oavsett datum. Och när ska kvinnor fria till sina kvinnor och män till sina män?
Det var 2005. Christoffer och jag hade haft ett väldigt turbulent år, en riktig kris. Mycket skrik och gap, velande, och sorg. På sommaren åkte jag ner till Bosnien och Serbien för att hälsa på släkt.
Jag måste bara berätta först att jag alltid sagt att jag aldrig skulle gifta mig. Det var tramsigt pappersarbete i mina ögon. Vi kunde ha en stor fest för att fira oss som par, men inte mer. Jag var även väldigt skeptisk till att skaffa barn. Jag tycker inte om barn.
I alla fall. När jag varit där nere i tre veckor kom Chris ner. Det var lite, vad ska jag säga, känsligt. Allt var så skört. Men vi skulle ha en liten semester tillsammans ändå. Så han kom.
Det var då det hände. Något klickade i mitt huvud. Mycket möjligt att jag faktiskt fick en liten blödning i hjärnan. Men helt apropå ingenting. Eller ja, jag hade väl grubblat och funderat vad det skulle bli av oss men inte något konkret och inte alls i närheten av det som kom ut ut min mun. "Men du, vi kan väl gifta oss och skaffa barn?", sa jag. Och det kändes så rätt.
Det här var i slutet av juli 2005. Lite mer än en månad senare, den 2 september, gifte vi oss. Veckan därpå visades ett plus på kisstickan.
kärlek 2005
Och det känns fortfarande så rätt.
Take care!
Kommentarer
Postat av: Anna
Underbar historia :)
Postat av: Roza
Tack =)
Trackback
